Svaret brukade vara "klockan" när man som liten för första gången fick höra gåtan "Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren?"

Nu i vuxen och mer modern tid med playstation fyra så skulle jag vilja påstå att svaret är "Witcher" för oh herre gud... det här jävla -dock alldeles underbara spel- tar ju för fasiken ALDRIG SLUT!

 

Och ja... rent ekonomiskt så är det väl alldeles underbart för det är ju inte som att man behöver lägga pengar på något annat men under spelets gång så var det nästan som att jag drabbades av samma filosofiska tankegång som Louis i en vampyrs bekännelse där livet plötsligt känns lite grått och dystert.

"dagarna kommer och går, men för mig är det samma gryning, om och om igen... århundraden passerar och..." nä nu ska jag inte vara så hysteriskt dramatiskt men really!!! så fort det känns som att man har gjort någon form av framsteg så är det precis lika mycket kvar.

 

I förrgår så tog jag ett galet och väldigt radikalt beslut men det kändes just då som mitt enda val för att jag på något sätt skulle orka ta mig genom hela spelet.

För när tre veckor hade gått och jag, trots en miljon avslutade uppdrag, fortfarande låg på 80% över hur mycket jag hade betat av på Witcher, så fick jag tillslut nog.

Det kändes inte som att jag hade någonting att komma med och jag valde att starta om på ny bana.

 

Why?... tro det eller ej men det var så skönt att gå tillbaka på ny kula, och på bara några timmar så hade jag dansat mig genom veckor -irl tid- av uppdrag där jag nu kunde glänsa tack vare lärdom från mina tidigare misstag och jag klarade mig galant utan att slösa på energi, mynt eller det onödiga slitandet på mina vapen när jag använde fel svärd vid fel monster och till skillnad från min tid som nybörjare på Witcher så gjorde jag allt detta utan att dö en enda gång.

 

Mina 30% av spelet som jag nu har tagit mig igenom känns än så länge helt okej, det har framförallt varit roligt, men om jag tröttnar runt 50% och då inte kan göra annat än att erkänna vilket misstag detta kanske var... ja då vet jag inte ens om jag kommer orka med mig själv haha...

 

Jag läste en gång en artikel om en kille som hade hamnat på sjukhus efter att han hade slutat andas mitt under en extrem gråtattack och det kom sedan fram-under ett terapisamtal- att orsaken till hans otröstliga sorg hade varit att hans favoritkaraktär i en anime hade dött.

.... just nu, tragiskt nog, så känns detta väldigt relevant för mig.