Scifi mässa

Under de helgpassen då jag jobbar nätter så brukar det under dagarna inte direkt finnas något större utrymme för nöjen, oftast så sover jag bort de ljusa timmarna eller använder dom till att sköta hemmet med tvätt och städ, men idag så blir det till att snåla med sömnen *kämpigt men totally Worth it* för vid klockan 14:00 så bär det av mot sci fi mässan.
 
Jag hade egentligen tänkt hoppa över mässan det här året i Göteborg eftersom jag redan har varit på den rätt nyligen när jag och papi drog till Malmö för bara några veckor sedan under deras 20 års jubileum, och några få månader innan dess så var vi på mässan igen fast då i Helsingborg -ja jag vet, vi är nördar- men eftersom Tobin Bell (känd från skräckfilmen Saw och dess uppföljare) kommer till Göteborg nu så bara måste jag gå!
 
 
Min papi har väntat på det här ögonblicket sedan 2004 när första Saw filmen kom, dvs att varje år så nämner han Tobin och pratar om hur coolt det hade varit ifall han dök upp som gäst på mässan, och nu kommer han... hahah.
 
Like hell no att jag tänker missa detta haha, det här måste jag se!
Det ska dessutom bli sjukt spännande att träffa mannen som har satt skräck i mig sedan jag var 14 år och vars film var den första skräckfilmen mina föräldrar någonsin nekade mig till att se utan vuxet sällskap, och det här kommer från ett barn som växte upp med blodsplatter och vampyrer på VHS haha.
 
Sedan så måste jag ju även norpa åt mig lite nya comics borta vid seriehörnan.



Witcher- the game that never ends

Svaret brukade vara "klockan" när man som liten för första gången fick höra gåtan "Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren?"
Nu i vuxen och mer modern tid med playstation fyra så skulle jag vilja påstå att svaret är "Witcher" för oh herre gud... det här jävla -dock alldeles underbara spel- tar ju för fasiken ALDRIG SLUT!
 
Och ja... rent ekonomiskt så är det väl alldeles underbart för det är ju inte som att man behöver lägga pengar på något annat men under spelets gång så var det nästan som att jag drabbades av samma filosofiska tankegång som Louis i en vampyrs bekännelse där livet plötsligt känns lite grått och dystert.
"dagarna kommer och går, men för mig är det samma gryning, om och om igen... århundraden passerar och..." nä nu ska jag inte vara så hysteriskt dramatiskt men really!!! så fort det känns som att man har gjort någon form av framsteg så är det precis lika mycket kvar.
 
I förrgår så tog jag ett galet och väldigt radikalt beslut men det kändes just då som mitt enda val för att jag på något sätt skulle orka ta mig genom hela spelet.
För när tre veckor hade gått och jag, trots en miljon avslutade uppdrag, fortfarande låg på 80% över hur mycket jag hade betat av på Witcher, så fick jag tillslut nog.
Det kändes inte som att jag hade någonting att komma med och jag valde att starta om på ny bana.
Dvs att jag övergav ALLT jag hade åstadkommit och började om på nytt!
 
Why?... tro det eller ej men det var så skönt att gå tillbaka på ny kula, och på bara några timmar så hade jag dansat mig genom veckor -irl tid- av uppdrag där jag nu kunde glänsa tack vare lärdom från mina tidigare misstag och jag klarade mig galant utan att slösa på energi, mynt eller det onödiga slitandet på mina vapen när jag använde fel svärd vid fel monster och till skillnad från min tid som nybörjare på Witcher så gjorde jag allt detta utan att dö en enda gång.
 
 
Nu hoppas jag bara att denna boost av ny och härlig energi för Witcher håller i sig för annars så vet jag inte vart jag kommer ta vägen.
Mina 30% av spelet som jag nu har tagit mig igenom känns än så länge helt okej, det har framförallt varit roligt, men om jag tröttnar runt 50% och då inte kan göra annat än att erkänna vilket misstag detta kanske var... ja då vet jag inte ens om jag kommer orka med mig själv haha...
 
Jag läste en gång en artikel om en kille som hade hamnat på sjukhus efter att han hade slutat andas mitt under en extrem gråtattack och det kom sedan fram-under ett terapisamtal- att orsaken till hans otröstliga sorg hade varit att hans favoritkaraktär i en anime hade dött.
.... just nu, tragiskt nog, så känns detta väldigt relevant för mig.
Jag kommer att bli kvinnan som gav upp 80% för ingenting ... fuck my Life.



Taboo

"James Keziah Delaney returns to 1814 London after 10 years in Africa to discover that he has been left a mysterious legacy by his father. Driven to wage war on those who have wronged him, Delaney finds himself in a face-off against the East India Company, whilst playing a dangerous game between two warring nations, Britain and America."
 

Jag har precis tagit mig igenom åtta avsnitt -dvs EN HEL SÄSONG- av tv serien Taboo och wow, alltså jag minns knappt hur mitt liv såg ut innan denna fantastiska serie smög sig på och tog över hela mitt liv.
Eller tja... det har iof bara gått åtta timmar haha, but still!!!
Bara tanken på att jag måste vänta tills 2018 innan säsong två kommer gör mig över-dramatiskt
olycklig haha.
 
En hel säsong med "bara" åtta episoder kanske låter snålt men det var verkligen riktigt välplanerat och perfekt.
Jag hatar verkligen när tv serier slänger ur sig en oändlig hög med avsnitt vars enda syfte är att dra ut på grundstoryn i form av att blanda in en hög med sidospår *host* vampire diaries *host* och det är ofta det främsta syftet till varför jag tröttnar, trots att jag från början egentligen gillar serien och tillslut ger upp -sorry supernatural, men jag har inte tiden till att hänga upp mig på en never ending storyline...
 
Taboo är verkligen världens knepigaste serie att beskriva och berätta om för de som är nyfikna.
Det är helt klart ett historiskt action drama men för ovanlighetens skull så finns det knappt något fokus på en Marie Antoinette miljö med guldprydd dekor och snörade korsetter, istället är det mörker, många scener vid hamnens lerträsk och även de rikaste verkar bo i någon form av slottslik fasad vars bäst före datum sedan länge har passerat.
 
Själva storyn bär även på en hel del inslag av skräck och en glimt av fantasy men som tittare får man aldrig en tydlig bild gällande om det faktiskt handlar om något övernaturligt eller om vår huvudkaraktär James Delaney simpelt är en man med för mycket trauma och psykisk ohälsa som gör att han ser saker som inte existerar.
Med andra ord... jag vet inte riktigt om detta är ett historiskt drama eller en tv serie som borde dela hyllplats med Penny Dreadful.
Jag hittade en recension på nätet som gav en bättre inblick i vad vår huvudkaraktär i Taboo har att erbjuda:
 
Imagine a man with the shaman-like charisma and borderline madness of Jim Morrison (at least as he was depicted in Oliver Stone's film 'The Doors') but equipped with the vicious fighting skills of Wolverine. Add to that the intellect and strategic talents of Francis Underwood from 'House of Cards' as well as a - very large - dose of trauma induced mental problems (especially mother issues; well: some sister issues as well) – and you've almost got James Keziah Delaney (Tom Hardy), the central character of the new show 'Taboo'.
 



Tidigare inlägg Nyare inlägg